Det är bara att betala och kliva på bussen, för att sen bara slappna av i dom timmarna man
åker.
Men en sak har jag inte fattat, hur man pratar med dom stackars kompletta främlingar, som
råkar sätta sig bredvid en, för att bussen är full?
Igår när jag åkte hem från Ösd var bussen helt full och en gubbe som klev på samtidigt som jag
fick sätta sig med en annan gubbe. Den gubbe som redan satt började direkt prata, skulle han ha
gjort lika om jag hade satt mig där, eller var det för att gubbarna var jämnåriga?
Men hur inleder man ett samtal på en buss? Typ "Ojoj, här var det trångt, va mycket av sätet du
tar upp då?" eller "Jag känner att våra lår möts(blink blink)". Sen pratar alltid dom som inte
känner varandra mycket högre än alla andra, som för att det ska höras att dom träffas för
första gången.
Jag själv pratar aldrig med främlingar, vilket det INTE var mamma som lärde mig.
Jag förstår inte hur samtalet kan flyta, det flyter ju inte ens när jag träffar kompisar på byn
och står och pratar med. Men sen är jag inte nån vidare samtalare heller.
Jag har faktiskt bussar att tackar för att jag träffar många av mina vänner. För dom jag
träffar väldigt sällan, det är just dom man alltid stöter på på bussen. Sista, eller senaste,
gången jag träffade Erik, tex, var på bussen påväg till Hammerdal. Vilket var kanske
7 år sen. Med på samma buss den gången var två andra gamla klasskamrater oxå.
Så vi hade vår första lilla miniåterträff då, vilket var väldigt trevligt.
Jaha, nu har jag nog orerat klart om bussar. Men jag är iallafall glad att jag tycker om
att åka buss, livet blir som lite lättsammare så.
bye
//Maja
Nu tycker jag att det är dags för dig att uppdatera här;)
SvaraRadera