Jag blev rädd idag, riktigt jävla rädd. Vi höll på att dö idag.
Men det är inte det jag blev mest rädd över, jag blev rädd för min reaktion.
Det jag tänkte i dom få sekunderna kommer jag ALDRIG att kunna berätta
för någon. Men jag blev rädd, mest rädd för systers skull, mindre rädd
för min egen skull.
Jag är trött, jag är så jävla trött på mig själv. Jag är trött på att må skit, jag
är trött på att dölja det. Jag vill bara krypa in i min lilla bubbla och försvinna.
Men varför kan jag inte berätta hur jag mår?
Jag är inte ens säker på att jag ska publisera detta inlägg, det kommer bara
en massa följdfrågor. Och jag orkar inte med det. Men jag måste få skriva av mig och
jag kan inte göra det någon annanstans. Det är bara här jag får ur mej det som
behöver komma ut. Jag kan inte ventilera någon annanstans. Jag kan ju knappt
prata med terapi tanten, jag funkar inte ansikte mot ansikte. Jag fungerar ju knappt alls.
Jag håller på att tappa masken, som jag har haft i princip hela livet. Vilket oxå gör mig rädd,
för vem är jag utan den?
Jag känner att jag drar mig undan mer och mer. I terapin säger hon att enda gången jag ska
se bakåt, är för att se hur långt jag har kommit. Men det senaste halvåret kan jag inte se någon
framgång alls, jag har snarare gått bakåt. Jag tycker att jag kommer ingenstans, jag kryper bara
mer och mer in i mig själv. Kommer jag tillslut att försvinna? Kommer dom runt mig orka med mig?
Jag skulle inte orka med en som mig. En som....Ja, vad fan är jag? Vem är jag?
Jag vet inte. Jag har alltid försökt hitta mig själv genom andra, nu börjar dom andra ta slut.
Snart finns det nästan inga runt mig längre. Och vem är jag då? Hur tar man reda på sånt?
Det är så här jag jag funderar när jag inte kan sova på nätterna. Oftast somnar jag av ren
utmattning. Sen vaknar jag och trycker tillbaka funderingarna längst in i huvudet och
kliver upp. Jag klär på mig, får tvinga i mig frukost och går på jobbet. Där jag tar på mig den
mask som jag är så van att ha på mig och gör det som förväntas av mig. Men lycklig har
jag inte varit på år och dar, kommer inte ens ihåg att jag någon gång i vuxen ålder har
varit lycklig, ärligt glad eller helt tillfreds. Kan vara för att jag mår extra skit inatt som
det känns så, jag vet inte.
Men nu har jag fått skriva av mej, det känns lite bättre. Sömn kanske räcker lite till.
Hoppas kan man ju, jag hoppas att jag en dag får det livet jag vill ha, men som
jag inte vågar tro på.
/Maja
hej..
SvaraRaderaVill skriva nåt klokt men jag vet inte var jag ska börja..
känna igen mig i det du skriver,fast vi inte upplever och går igenom samma sak så är tankarna ganska lika,är också trött på att må skit,vill ockås må bra igen,oftast mår jag bäst när jag får krypa in i min bubbla och stanna där..
skulle vilja berätta för fler vad vi går igenom,önskar att det gick och prata om men det går inte..Jag vill att folk ska fråga fast samtidigt är jag rädd för frågorna,för tänk om jag gråter då tycket andra människor att det är jobbigt och låter sen i fortsättningen bli att fråga..
va bra att du går hos en terapitant,synd bara att du inte känner att det fungera,nu vet jag inte hur ofta du går eller hur det fungerar men om det är ansikte mot ansikte som är jobbigt,kan du inte få chansen och möjligheten att kanske mejla henne innan träffar så vet hon innan vad du har för tankar och funderingar,då kanske det bli lättare,då är både hon och du förberedda..
Många gånger så funderar jag när jag skriver inlägg om jag verkligen ska publicera och vilka reaktioner kommer jag få,oftast får jag väldigt lite reaktioner och det stör mig,men det är väl som vanligt att människor inte vet vad dom ska säga..
Men jag har min blogg för att orka vidare,för att få ut mina tankar och frunderingar och när det är som tyngst så tänker jag itne på vem som läser,huvudsaken är att jag får ur det ur min hjärna,att sätta ord på tankarna gör mycket..
Och jag gissar att det är därför du har bloggen,för att få ur tankarna och funderingar..Att sätta ord på hur man känner..
(även opublicerade inlägg är bra)har själv flera stycken som aldrig kommer ses i andras ögon men jag har fått skriva ner det,tyvärr så är verkligheten inte alltid så vacker så den passar i andras ögon..
Tycker det var klokt av dig att publicera det här inlägget,vet inte hur många läsare du har och det spelar väl egentligen ingen roll,huvudsaken är ju att någon läser det och är det inte postivit om du får följdfrågor,ta chans att få prata och berätta om någon frågar..
Blev en lång kommentar och jag vet inte om det är något som är vettigt eller om nåt av det hjälper men i bland är det kanske bara skönt att veta att det finns nån som i alla fall förstår lite,att det finns nån som läser ens innersta tankar och som försöker förstå..
Jag förstår hur det är att inte våga tro,att inte våga hoppas på att en dag få det liv man vill ha,tro mig förstår precis..
Och många dagar slutar jag hoppas men nånstans innerst inne så tror jag fortfarande hoppet jobbar(i smyg)
en dag kommer det bli bättre,det bara måste det,livet kan ju inte ´för alltid vara dåligt,nångång måste det vända,det gäller bara att orka tills ljusare tider kommer..
Kämpa på!!Kramar