Ge mej lite ork...

Jag orkar inte mycket längre nu. Fan jag är så slö och viljelös att det skrämmer
mig lite, eller ganska mycket. Ska på möte med soc, ams och psyk på fredag.
Kommer väl hända nått då hoppas jag, för jag kan inte fortsätta att bara gå hemma
hela tiden. Speciellt nu, när alla som jag känner har börjat jobba. Så jag har ingen
att umgås med heller. Blir väl nån jävla praktik som inte leder nånstans. För vad fan
har jag att tillföra en arbetsplats, när jag är i den stadiumet att ett litet oövertänkt
ord kan få mej att falla?

Det mesta känns jobbigt nu, tom midsommar. Sa ju i ett svagt ögonblock(på fyllan),
att vi skulle vara i Strand. Men tom det känns meningslöst, men mycket ligger väl i att
jag faktiskt knappt har ork att klä på mej på dagarna. Hoppas syster inte jobbar då,
så hon oxå kan vara med. Hon är ju inte lite handlings förlamad som jag.

Allt detta med återträffen känns oxå skitjobbigt, inte för att jag inte vill träffa alla,
utan för att jag och Erika ska hitta på vad vi ska göra i klassrummet. Jag fick smått
panik när det gick upp för mej. Och jag som inte ens ville vara med och ordna med allt,
jag halkade in på ett bananskal som vanligt, för att jag inte kan säga nej. Inte för att det
är så mycket som jag personligen behöver ordna med, men jag känner pressen iallfall.
Jag känner mej oxå lika liten och kass som när jag gick i högstadiet.
Trodde jag hade "mognat" förbi dom känslorna, men helt plötsligt kommer allt tillbaka.
Men är man som jag, och känner sej mer eller mindre värdelös dynget runt, så är
det kanske inte så konstigt att alla känslor kommer tillbaka igen.

Jahapp, detta blidde ju ett uppmuntrande inlägg, men va fan, jag känner mej inte
speciellt uppmuntrande just nu. Man blir inte det när det känns som om man
går runt med 100kg på axlarna.

Bye
/Maja