Jag vet inte

Nej jag gör faktiskt inte de. Jag vet inte, jag känner knappt nått längre.
Dagarna bara lägger sig på varandra, ingen skillnad på dom alls.
Orkar knappt ta mej upp ur sängen på morgon. Det känns nästan
meningslöst att duscha, vem ska jag göra mej fin för?
Känns som man kunde ha gått runt i pyjamas hela dagen.
Ha persiennerna nere oxå hela dagen och sen ligger man bara och
funderar.
Funderar på de som inte blev, på det som blev för lite, på det
jag skulle vilja skedde.
Det är inte bra. Man ska inte fundera så mycket, men jag kan inte hjälpa de.
Kan vara att det bara är en svacka. Kan vara en reaktion på resultaten från
Frösön. Jag vet inte, men det är jobbigt. Det tär på mej och jag har inte så väldigt
mycket ork att ta till längre.

Känns som om jag står och trampar på samma ställe, medan alla andra
går famåt. Medan jag halkar efter och står och skriker att dom ska
vänta på mej, att dom ska ta med mej oxå. Jag vill oxå följa med.
Men det lim som håller fast mina fötter släpper inte.

Jag är rädd, nästan skräckslagen. Rädd för att bli kvar, men oxå rädd för att
gå famåt. Men jag är samtidigt så förbannat less på att vara rädd hela tiden.
Men hur gör man för att bli modig? Hur gör man för att slippa rädslan?

Jag får väl ta upp det i terapin. Fast det känns som att en massa prat inte skulle
göra någon skillnad. Om jag kan lära mej att släppa på min mask, men den sitter hårt.

jaha, nu har jag beklagat mej nog för idag.

Pöss och Kräm