Ja, så känns det idag. Är så sjukt less på dessa humörsvängningar. Det tär på mig nått
jävulskt. Ska nog bli bra att jag åker på terapi imorron. Känns som det behövs, hoppas
bara att det ger mer denna vända. Är så less på att försöka hålla skenet uppe, när det känns
som att hela jag håller på att rasa ihop. Men det är ju det jag måste göra, för att min omgivning
inte ska bli oroliga. Men jag vet inte hur länge jag kommer orka. Känns som att jag är ett ont ord från att rasa ihop totalt.
Sen detta med kalaset i Nälden på lördag. Vill ju fira kusin, men det känns jobbigt med allt
folk. Jag och folkmassor har ju som aldrig gått ihop. Men vi får se hur det blir. Kan hända det
blir film hemma i soffan oxå, men då är det ju igen folk som ska vara med och bestäma
vad jag borde och ska göra. Vad som är korrekt beteende, och jag lär väl vika mig som vanligt,
allt för att ingen ska bli besviken på mig. Allt för att ingen ska tycka illa om mig. Det gör jag
redan själv så det räcker. Så jag lär väl vara den "duktiga" Maja och göra som jag blir
tillsagd, som vanligt.
Känner mest för att gråta mig genom dagarna, inte ens kliva ur sängen. Det tar längre och
längre tid för varje dag att ta sig upp. Fast som det är nu så kan jag ju knappt sova, fast
jag är trött som en sömngångare. Somnar inte ens på soffan längre. Jag som alltid kan
somna i min soffa.
Är less på mina skakiga händer, mina susande öron, mitt dåliga humör(som går ut över Harry),
mitt illamående och min onda mage. Jag som alltid har haft järnmage,uch och fy å blä!
Måste rycka tag i mig själv och göra nått med mitt liv. Men fattar inte vart jag ska få orken ifrån.
Vill ha hjälp, vill helst att någon annan ska göra jobbet åt mej. För det är så mycket jobb som ska
till. Men det är nått jag måste göra själv, jag vet.
Måste vara olidligt för min eventuella läsare att höra mitt eviga gnällande. Men jag har upptäckt
att det är bara här jag kan vara ärlig. Jag som fnös åt bloggandet förut, åt folk som lämnade ut
sig för hela världen.
Men jag har upptäckt att det är lättare så. Jag har aldrig kunnat skriva dagbok, har inte fattat
meningen med det. Och här sitter jag nu, och visar mitt innersta för alla som vill se.
Och det känns skönt, det lättar. Jag har alltid velat skriva, har alltid haft massa ideér, men
haft svårt för orden. Sen kommer allt så lätt när jag sätter mej här, och vips, så mår jag
mycket bättre än stund. Känns som om allt lättar och jag kan räta lite på ryggen en stund.
Kanske borde bli en skrivarkurs nån gång, om jag vågar. För tänk om jag inte kan, om
jag är dålig på det. Börjar bli smått less på mina "tänk om" och "kan inte".
Hoppas bara att jag blir så less så jag gör nått åt det. Det kan bara framtiden utvisa.
Jaha, då har jag lättat på bördan lite för denna gång.
Och vem vet, en dag kanske min blogg blir en bok;)
Sweet dreams
/Maja